24september

Omvänt höstmys

Alldeles nyligen var det Höstdagjämningen.

Dag och natt lika långa.

 

Nu säger många att vi går mot en tid då vi åter vänder oss mer inåt. Följer naturens skiftningar och rytm. Kanske stannar mer inomhus, kanske funderar över året som hittills gått, kanske funderar på sitt liv.

 

Men natur ser ut på olika sätt. Vi är av olika natur.

Hösten är definitivt inte tiden då jag stannar mer inomhus. Tvärtom. Nu är tid att äntligen få vara utomhus. Folk håller sig inne. Jag får mer plats i det offentliga.

 

Svetten har runnit iväg sedan veckor och det är behagligt att vistas ute. Jag drar en lättnadens suck att jag klarat av sommaren, värmen och alla extroverta evenemang. Nu kan jag få vara utomhus, titta på löv som dör från träden, svampar som lever sina konstiga liv i gläntor, månen som vandrar över en sammetslen och mörk himmel, stjärnor som ler med sitt helande ljus mot mig, kyla som biter mig i ansiktet. Det kommer en klarhet på hösten, för då är det så oerhört okej att få vara ifred för en stund.

 

Och att gå inåt är ibland att vända ut och in på sig, att vända sig utåt, att hitta andra saker där i höstmörkret; en ny idé eller en ny livsplan. Jag är beredd.

 

När jag vänder mig inåt, alltså samtalar och umgås mot mig själv är det egentligen då som jag allra mest öppnar upp för ett enormt stjärnklart universum.

 

Där finns inga filtar, ombonade rum eller varma koppar med te. Där finns bråddjup. Mörker och ljus omvartannat. Idéer som ropar på mig. Smycken som skriker att de vill bli gjorda. I den rymden är jag inte inomhus. Och jag kan omöjligt kalla det att vända sig inåt.